Efter drygt 4250 dagar - nästan tolv år - på den grymt ärofyllda posten som högste bas för världens bästa idrottsförening, FC Kabel Åttio, har jag tvingats lämna ifrån mig ordförandeklubban.
Jag hade i och för sig planerat att göra det om något år. Men tanken var hela tiden att avgå när klubben befann sig på en topp.
Så blev det inte. Jag är ledsen att behöva säga att jag har lämnat över till Kalle Åkerström i ett läge där den bruna sekten är på väg mot ett krisläge.
Utvecklingen är negativ, och klubben står inför utmaningen att försöka vända motgångar, problem och bristande engagemang till framgångar, möjligheter och arbetsvilja.
Alla problem började egentligen söndagen den 19 oktober 2008. På många sätt var det en fantastisk dag i FC Kabel Åttios historia. Herrlaget kvalade sig för första gången någonsin upp i division V - och alla var förstås glada.
Själv funderade jag mitt i all glädje på huruvida det verkligen var bra för vår lilla klubb att ta ett kliv uppåt i seriepyramiden. Om vi verkligen var redo.
Jag har ju under alla mina år i brunt sett hur det gått för andra klubbar av vår kategori som gått upp i femman. För Wästerhov, Norrmalm och Knallen har lyckan snart blivit förtvivlan, och krisen så akut att klubbarna varit nära att gå under.
Risken ligger förstås inte i själva avancemanget. Det handlar mer om hur väl rustad en klubb är för att åka ur en serie. Alltså hur engagemanget påverkas av långvarig motgång.
Jag sa förstås inget om min oro den där underbara söndagen 2008. Jag sa inte heller något under den fantastiska försäsongen 2009.
Då fanns det ju egentligen ingen anledning till oro - vi var ju tvärtom bra nog för att hamna på övre halvan i femman.
För ganska exakt ett år sedan seglade hela vår klubb fram i en makalöst skön medvind. Visst var det lite tunt på spelarfronten hos bönorna, men det var ingen kris, och i övrigt såg det väldigt bra ut för alla våra lag. Träningsnärvaron bland brassarna, den slog till exempel alla rekord.
Den 6 maj 2009 hade vi 34 brassar på vår träning. Ett år senare, den 5 maj 2010, var motsvarande närvaro 7 man. Vi snackar snabb scenförändring.
Faktum är att jag hela förra året verkligen trodde att vi var starka nog att klara en nedflyttning. Även under höstens långa förlustsvit var jag övertygad om att vi skulle stå oss starka under 2010.
Det visade sig vara helt fel. Herrlaget har inte vunnit sedan mötet med Sparsör den 17 augusti i fjol. Alla förluster har brutit ner oss, och under vintern har vi tappat både glädje och engagemang.
Och jag beklagar verkligen att det är just i det läget som jag lämnar över klubben.
Jag gör det i ett läge där festverksamheten måste återstartas, träningsnärvaron måste förbättras, och där det kommer att krävas målmedvetet och hårt arbete från många för att vända trenden. Men vill vi så kan vi.
Det är bönorna ett underbart härligt exempel på.
För allt är inte negativt i den bruna sekten. Våra bönor har under flera år kämpat mot alla möjliga typer av motgångar. Men nu börjar man äntligen se den bruna himlen.
Glädjen hos tjejerna över snabba framsteg, både sportsliga och en klart förbättrad träningsnärvaro, är underbart smittande. Hoppas verkligen glädjen kan smitta över på alla brassar.
FC Kabel Åttio är verkligen världens bästa idrottsklubb. Men om den skall förbli det även i framtiden kommer det att krävas hårt jobb från Kalle Åkerström och övriga styrelsen. Det kommer att behövas stöd från ett stort antal engagerade och positiva kablar.
Jag hoppas verkligen att Kalle får det stöd han behöver och förtjänar, och samtidigt önskar jag honom ett riktigt stort lycka till.
Johan Rydén